|
Aktuella problem om taktiken inom den
Antijapanska enhetsfronten
Den 11 mars 1940
[Denna översikt
gjordes för en rapport som författaren framlade vid ett möte
i Yenan med partiets äldre kadrer.]
1. Det nuvarande politiska läget är följande:
a) Kinas försvarskrig har givit den japanska
imperialismen ett hårt slag, och den är redan oförmögen
att sätta igång fler omfattande militära offensiver,
så att styrkeförhållandet mellan fienden och oss
själva har nu nått den strategiska pattställningens
stadium. Men fienden håller fortfarande fast vid sin grundläggande
politik att underkuva Kina och fullföljer den med sådana
medel som att undergräva vår antijapanska enhetsfront,
stegra sina "upprensnings"-fälttåg[1]
i upplandet och öka sin ekonomiska aggression.
b) Storbritannien och Frankrike finner att deras
ställning i öster har försvagats av kriget i Europa,
medan Förenta staterna fortsätter med sin politik "att
sitta på bergets topp och se på medan tigrarna slåss",
följaktligen kan en Münchenkonferens[2] i Östern inte
komma ifråga för närvarande.
c) Sovjetunionen har uppnått nya framgångar
i sin utrikespolitik och vidhåller sin politik att ge aktivt
stöd åt Kinas försvarskrig.
d) Storbourgeoisins projapanska del har fullständigt
kapitulerat inför Japan och är redo att spela en marionettroll.
Den pro-europeiska och pro-amerikanska storbourgeoisin kanske fortsätter
sitt motstånd mot Japan, men dess fallenhet för eftergifter
utgör fortfarande ett allvarligt problem. Den bedriver en dubbelpolitik.
Medan den önskar att bevara enheten med de olika krafter som
inte tillhör Kuomintang för att ta itu med Japan, gör
den allt vad den förmår för att undertrycka dem, särskilt
kommunistiska partiet och andra progressiva krafter. Den utgör
den Antijapanska enhetsfrontens yttersta höger.
e) Mittenkrafterna, däribland mellanbourgeoisin,
de upplysta herrskapen och de regionala maktgrupperna intar ofta till
följd av sina motsättningar med å ena sidan de viktigaste
härskande skikten bland storgodsägarna och storbourgeoisin
och, å andra sidan, arbetarklassen och bönderna, en ställning
mitt emellan de progressiva och den yttersta högern. Mittenkrafterna
utgör den Antijapanska enhetsfrontens mittsektion.
f) Nyligen har de kommunistledda progressiva krafterna
bland proletariatet, bönderna och städernas småbourgeoisi
blivit mycket starkare och har i allmänhet lyckats skapa basområden
i vilka antijapansk demokratisk politisk makt har upprättats.
Dessas inflytande är mycket stort bland arbetarna, bönderna
och städernas småbourgeoisi i hela landet och är också
ganska stort bland mittenkrafterna. På slagfälten kämpar
kommunisterna mot ungefär lika många japanska soldater
som Kuomintang gör. De utgör den Antijapanska enhetsfrontens
progressiva sektion.
Detta är det nuvarande politiska läget i
Kina. Under dessa omständigheter finns fortfarande möjlighet
att förhindra att läget försämras och att ändra
det till det bättre; Centralkommitténs resolutioner av den
1 februari är helt riktiga.
2. Den grundläggande betingelsen för seger
i försvarskriget är den Antijapanska enhetsfrontens utbyggande
och konsolidering. Den taktik som krävs i detta syfte är att
utveckla de progressiva krafterna, vinna mittenkrafterna och bekämpa
den yttersta högern; dessa är tre oskiljbara länkar,
och metoden som bör användas för att ena alla de antijapanske
krafterna är kamp. I den antijapanska enhetsfrontens period är
kamp medlet att uppnå enhet, och enhet är målet för
kampen. Om enhet söks medelst kamp, kommer den att bestå;
om enhet söks genom eftergifter, kommer den att gå förlorad.
Denna sanning börjar småningom att gå upp för
partikamraterna. Det finns emellertid fortfarande många som inte
förstår den; en del tror att kamp kommer att splittra enhetsfronten
eller att kamp kan användas utan återhållsamhet, medan
andra använder felaktig taktik gentemot mittenkrafterna eller har
felaktiga uppfattningar om den yttersta högern. Allt detta måste
rättas till.
3. Att utveckla de progressiva krafterna innebär
att bygga upp proletariatets, böndernas och städernas småbourgeoisins
krafter, dristigt utöka Åttonde routearmén och Nya
fjärde armén, upprätta omfattande antijapanska demokratiska
basområden, bygga upp kommunistiska organisationer i hela landet,
utveckla landsomfattande massrörelser bland arbetarna, bönderna,
ungdomen, kvinnorna och barnen, vinna över de intellektuella i
alla delar av landet samt sprida rörelsen för en konstitutionell
styrelseform bland massorna såsom en kamp för demokratin.
En oavbruten ökning av de progressiva krafterna är det enda
sättet att förhindra att läget försämras, förebygga
kapitulation och splittring och lägga en fast och oförstörbar
grund för seger i försvarskriget. Men en ökning av de
progressiva krafterna är en betydande process av kamp, som måste
föras hänsynslöst inte endast mot de japanska imperialisterna
och förrädarna utan även mot den yttersta högern.
För den senare motsätter sig en utveckling av de progressiva
krafternas tillväxt, medan. mittsektionen förhåller
sig skeptisk. Därest vi inte tar upp en beslutsam kamp emot den
yttersta högern och dessutom når påtag liga resultat,
kommer vi att vara ur stånd att motstå trycket från
detta håll eller att skingra mittsektionens tvivel. I detta fall
kommer de progressiva krafterna inte att ha någon möjlighet
till utveckling.
4. Att vinna mittenkrafterna innebär att vinna
mellanbourgeoisin, de upplysta herrskapen och de regionala maktgrupperna.
Dessa är tre skilda kategorier, men som läget är tillhör
de alla mittenkrafterna. Mellanbourgeoisin utgör den nationella
bourgeoisin, som skiljer sig från compradorklassen, dvs från
storbourgeoisin. Trots att den har sina klassmotsättningar till
arbetarna och inte gillar arbetarklassens självständighet,
vill den fortfarande stå Japan emot och önskar dessutom gripa
den politiska makten för egen del, därför att den är
förtryckt av de japanska imperialisterna i de ockuperade områdena
och hålls nere av storgodsägarna och storbourgeoisin i kuomintangområdena.
När det gäller motstånd mot Japan är mellanbourgeoisin
för enat motstånd; när det gäller att vinna politisk
makt, är den anhängare av rörelsen för en konstitutionell
styrelseform och försöker utnyttja motsättningarna mellan
de progressiva och den yttersta högern för sina egna syften.
Den utgör ett skikt som vi måste vinna. Sedan finns de upplysta
herrskapen, vilka är godsägarklassens vänsterflygel,
dvs den del som har en borgerlig anstrykning och ungefär samma
politiska hållning som mellanbourgeoisin. Trots att de har klassmotsättningar
till bönderna, har de också motsättningar till storgodsägarna
och storbourgeoisin. De stöder inte den yttersta högern, och
även de önskar att utnyttja motsättningarna mellan oss
och den yttersta högern för sina egna politiska syften. Vi
får under inga omständigheter negligera denna sektion, och
vår politik måste vara att vinna den. Vad de regionala maktgrupperna
angår är de av två slag - de krafter som behärskar
vissa områden såsom sina egna, och truppstyrkor av skilda
märken som inte gör det. Trots att dessa grupper står
i motsättning till de progressiva krafterna, har de också
motsättningar till Kuomintangs Centralregering, beroende på
den egoistiska politik den för på deras bekostnad; även
de önskar att utnyttja motsättningarna mellan oss och den
yttersta högern för sina egna politiska syften. De flesta
av ledarna i de regionala maktgrupperna tillhör storgodsägarklassen
eller storbourgeoisin. Hur progressiva de vid vissa tidpunkter under
kriget än må synas vara, blir de därför snart reaktionära
om igen; detta till trots finns det, till följd av deras motsättningar
till Kuomintangs centrala myndigheter, en möjlighet att de ska
förbli neutrala i vår kamp mot den yttersta högern,
under förutsättning att vi för en riktig politik. Vår
politik gentemot mittenkrafternas tre ovan beskrivna kategorier är
att vinna dem. Denna politik skiljer sig emellertid från den som
avser att vinna bönderna och städernas småbourgeoisi
och varierar dessutom för varje kategori bland mittenkrafterna.
Medan bönderna och städernas småbourgeoisi bör
vinnas som grundläggande bundsförvanter, bör mittenkrafterna
vinnas som bundsförvanter mot imperialismen. Bland mittenkrafterna
är det möjligt för mellan bourgeoisin och de upplysta
herrskapen att ansluta sig till oss i den gemensamma kampen mot Japan
och även i upprättandet av antijapansk demokratisk politisk
makt, men de fruktar agrarrevolutionen. I kampen mot den yttersta högern
kommer kanske en del att, i viss utsträckning, ansluta sig, andra
kommer kanske att upprätthålla en välvillig neutralitet,
och ytterligare andra en ganska motvillig neutralitet. Bortsett från
att de regionala maktgrupperna ansluter sig till oss i kriget, kommer
de i bästa fall att upprätthålla en tillfällig
neutralitet i vår kamp mot den yttersta högern; de är
ovilliga att ansluta sig till oss i upprättandet av demokratisk
politisk makt eftersom de själva tillhör storgodsägarklassen
och storbourgeoisin. Mittenkrafterna är benägna att vackla
och kommer säkerligen att falla sönder, och vi bör på
lämpligt sätt fostra och kritisera dem, med särskild
hänsyn till deras vacklande hållning.
Vinnandet av mittenkrafterna är en ytterst viktig
uppgift för oss i den Antijapanska enhetsfrontens period, men den
kan förverkligas endast under vissa betingelser. Dessa är:
1) att vi besitter tillräcklig kraft; 2) att vi respekterar deras
intressen; och 3) att vi är beslutsamma i vår kamp mot den
yttersta högern och ständigt vinner segrar. Om dessa betingelser
saknas, kommer mittenkrafterna att vackla eller till och med att bli
den yttersta högerns bundsförvanter i dess angrepp mot oss,
därför att den yttersta högern också gör sitt
bästa för att vinna mittenkrafterna i syfte att isolera oss.
Mittenkrafterna väger ganska tungt i Kina och kan måhända
ofta utgöra den avgörande faktorn i vår kamp mot den
yttersta högern; vi måste därför vara förtänksamma
i vårt förhållande till dem.
5. De yttersta högerkrafterna är för
närvarande storgodsägarklassen och storbourgeoisin. De är
just nu delade i en grupp som kapitulerat för Japan och en grupp
som är för motstånd, men dessa klasser kommer att uppdelas
ytterligare. Inom storbourgeoisin skiljer sig nu den grupp som är
för motstånd från gruppen som redan har kapitulerat.
Denna grupp för en dubbelpolitik. Den håller fortfarande
på enhet mot Japan, men bedriver samtidigt den extremt reaktionära
politiken att undertrycka de progressiva krafterna för att förbereda
sin eventuella kapitulation. Eftersom den alltjämt håller
på enhet mot Japan, kan vi fortfarande försöka att behålla
den inom den Antijapanska enhetsfronten, och ju längre desto bättre.
Det vore fel att försumma vår politik att vinna denna grupp
och samarbeta med den, och det vore fel att anse att den redan har kapitulerat
och står på gränsen till att sätta i gång
ett antikommunistiskt krig. Men samtidigt måste vi anta en kamptaktik
för att bekämpa dess reaktionära politik och föra
en beslutsam ideologisk, politisk och militär kamp emot den, därför
att den över hela landet bedriver den reaktionära politiken
att undertrycka de progressiva krafterna, därför att den,
i stället för att genomföra det gemensamma programmet
för de revolutionära Folkets tre principer, envist bekämpar
våra försök att göra detta, och därför
att den arbetar hårt på att hindra oss från att gå
utanför de gränser den har satt för oss, dvs den försöker
att begränsa oss till samma passiva motstånd som den själv
praktiserar, och försöker dessutom att assimilera oss. När
den inte lyckas med detta, utövar den ideologiskt, politiskt och
militärt tryck mot oss. Sådan är vår revolutionära
dubbla politik för att bemöta den yttersta högerns dubbelpolitik,
och sådan är vår politik att söka enhet genom
kamp. Om vi, på det ideologiska området, kan lägga
fram en riktig revolutionär teori och slå hårt mot
deras kontrarevolutionära teori, om vi, på det politiska
området, antar en taktik som passar för tiden och slår
hårt mot deras antikommunistiska och antiprogressiva politik,
och om vi, på det militära området, vidtar lämpliga
åtgärder, och slår hårt mot deras angrepp, då
kommer vi att bli i stånd att begränsa deras reaktionära
politiks effektiva räckvidd och att tvinga dem att erkänna
de progressiva krafternas status. Då kommer vi att bli i stånd
att utöka de progressiva krafterna, vinna mittenkrafterna och isolera
den yttersta högern. Vad mera är, vi kommer att bli i stånd
att förmå de människor bland den yttersta högern,
vilka fortfarande är villiga att motstå Japan, att förlänga
sitt deltagande i den Antijapanska enhetsfronten, och på så
sätt kommer vi att kunna undvika ett omfattande inbördeskrig
av det slag som utbröt tidigare. Sålunda är syftet med
vår kamp mot den yttersta högern under den Antijapanska enhetsfrontens
period inte endast att avvärja dess angrepp och skydda de progressiva
krafterna och sätta dessa i stånd att fortsätta att
växa, utan det är också att förlänga den yttersta
högerns motstånd mot Japan och bevara vårt samarbete
med den för att undvika ett omfattande inbördeskrig. Utan
kamp skulle dessa progressiva krafter utplånas av den yttersta
högerns krafter, enhetsfronten skulle upphöra, ingenting skulle
hindra den yttersta högern från att kapitulera inför
fienden och inbördeskrig skulle bryta ut. Därför är
kamp mot den yttersta högern ett oumbärligt medel för
att ena alla de antijapanska krafterna, uppnå en gynnsam vändning
i läget och avvärja ett omfattande inbördeskrig. All
vår erfarenhet bekräftar denna sanning.
Det finns emellertid flera principer som vi måste
följa i vår kamp mot den yttersta högern under den Antijapanska
enhetsfrontens period. För det första, självförsvarsprincipen.
Vi kommer inte att gå till angrepp såvida vi inte blir angripna;
om vi blir angripna, kommer vi säkerligen att gå till motattack.
Det vill säga, vi får aldrig angripa andra utan provokation,
men när vi en gång blivit angripna, får vi aldrig försumma
att slå tillbaka. Häri ligger vår kamps defensiva karaktär.
Den yttersta högerns militära angrepp måste krossas
- beslutsamt, grundligt, helt och fullständigt. För det andra,
segerprincipen. Vi kommer inte att kämpa såvitt vi inte är
säkra om seger; vi får aldrig kämpa utan en plan, utan
förberedelser eller utan att vara säkra om framgång.
Vi måste förstå att utnyttja motsättningarna inom
den yttersta högern och får inte ta itu med för många
av dem samtidigt, utan måste rikta våra slag först
mot dem som är de mest reaktionära. Häri ligger kampens
begränsade karaktär. För det tredje, stilleståndsprincipen.
Sedan vi har slagit tillbaka ett av den yttersta högerns angrepp,
måste vi veta när vi ska upphöra och slutföra denna
särskilda strid, innan en ny attack sätts in mot oss. Under
tiden bör vi ingå ett stillestånd. Vi bör då
ta initiativet till att söka enhet med den yttersta högern,
och om den samtycker, bör vi sluta ett fredsfördrag med den.
Vi bör under inga omständigheter kämpa vidare dag efter
dag utan uppehåll eller bli övermodiga av framgångarna.
Häri ligger varje strids tillfälliga natur. Endast när
den yttersta högern sätter igång ett nytt angrepp bör
vi svara med en ny strid. Med andra ord, de tre principerna är
att kämpa "av rättfärdiga skäl", "till
vår förmån" samt "med återhållsamhet".
Genom att hålla fast vid kamp av detta slag som förs av rättfärdiga
skäl, till vår förmån och med återhållsamhet,
kan vi utveckla de progressiva krafterna, vinna mittenkrafterna och
isolera den yttersta högern, och vi kan också få den
yttersta högern att tänka sig för innan den angriper
oss, inlåter sig i kompromisser med fienden eller påbörjar
ett omfattande inbördeskrig. På detta sätt möjliggörs
en gynnsam vändning i läget.
6. Kuomintang är ett brokigt parti som innesluter
folk ur den yttersta högern, mittenkrafter och progressiva element;
som helhet betraktat får det inte likställas med den yttersta
högern. En del människor anser att Kuomintang helt och hållet
utgörs av folk ur den yttersta högern, därför att
dess Centrala exekutivkommitté utfärdat sådana kontrarevolutionära
och splittrande dekret som "Åtgärder för att begränsa
främmande partiers verksamhet"[3] och har mobiliserat varje
uns av sin kraft för kontrarevolutionär splittringsverksamhet
på de ideologiska, politiska och militära områdena
över hela landet. Men detta är en felaktig synpunkt. Den yttersta
högern i Kuomintang är fortfarande i stånd att diktera
dess politik, men i numerärt avseende är den i minoritet,
medan majoriteten av medlemmarna (många är medlemmar endast
till namnet) inte nödvändigtvis tillhör den yttersta
högern. Vi måste klart förstå detta faktum, om
vi ska dra fördel av motsättningarna inom Kuomintang, följa
en politik att skilja på dess olika grupperingar och göra
vårt yttersta för att enas med dess mittenkrafter och progressiva
delar.
7. Vad frågan om politisk makt i de antijapanska
basområdena angår, måste vi försäkra oss
om att den politiska makt som upprättas där är den Antijapanska
nationella enhetsfrontens. Någon sådan politisk makt existerar
ännu inte i kuomintangområdena. Den är den politiska
makt som utövas av alla som stöder både motståndet
och demokratin, dvs flera revolutionära klassers gemensamma demokratiska
diktatur över förrädarna och reaktionärerna. Den
är olik godsägarklassens och bourgeoisins diktatur, och den
är också något olik en ren arbetarnas och böndernas
demokratiska diktatur. Platser inom de politiska maktorganen bör
fördelas på följande sätt en tredjedel till kommunisterna,
som representanter för proletariatet och de fattiga bönderna;
en tredjedel till den progressiva vänstern, som representant för
småbourgeoisin, och en återstående tredjedel till
mittenkrafterna och andra element, som representanter för mellanbogeoisins
och de upplysta herrskapen. Förrädare och antikommunistiska
element är de enda som är diskvalificerade att delta i dessa
politiska maktorgan. Denna allmänna regel för platsernas fördelning
är nödvändig, annars blir det omöjligt att vidmakthålla
principen om enhetsfrontens politiska makt. Denna platsfördelning
representerar vårt partis faktiska politik och måste samvetsgrant
genomföras; inga halvmesyrer får förekomma. Den ger
en bred regel som måste tillämpas enligt de specifika förhållandena,
och ingen mekanisk fyllning av kvoterna får förekomma. På
den lägsta nivån måste proportionerna måhända
modifieras något för att hindra godsägarna och de elaka
herrskapen att dominera, men den grundläggande andan i denna politik
får inte kränkas. Vi bör inte göra stor sak av
huruvida icke-kommunisterna i dessa organ är medlemmar i något
parti eller vilket parti de är anslutna till. I områden där
enhetsfronten har den politiska makten: måste alla politiska partier,
såväl Kuomintang som andra, tillerkännas legal status
så länge som de samarbetar med och inte bekämpar kommunistiska
partiet. Vad rösträtten angår, är linjen att varje
kines, som nått arton års ålder och är för
motstånd och demokrati, bör ha rösträtt och rätt
att kandidera, oavsett klass, nationalitet, partitillbehörighet,
kön, religion eller utbildningsnivå. Enhetsfrontens politiska
maktorgan bör väljas av folket och sedan begära stadfästelse
av riksregeringen. Deras organisationsform måste grunda sig på
den demokratiska centralismen. Den grundläggande utgångspunkten
för alla större politiska åtgärder inom enhetsfrontens
maktorgan bör vara motstånd mot den japanska imperialismen,
kamp emot kända förrädare och reaktionärer, skydd
för dem som deltar i motståndet mot Japan, en passande avvägning
av alla de antijapanske samhällsskiktens intressen och förbättring
av arbetarnas och böndernas försörjning. Upprättandet
av denna, den Antijapanska enhetsfrontens politiska makt, kommer att
utöva ett stort inflytande på hela landet och tjäna
som ett föredöme för enhetsfrontens politiska makt i
hela riket. Därför bör denna politik helt och fullt förstås
och beslutsamt genomföras av alla partikamrater.
8. I vår kamp för att utveckla de progressiva
krafterna, vinna mittenkrafterna och isolera den yttersta högern
får vi inte förbise den roll som spelas av de intellektuella,
vilka den yttersta högern gör allt vad den förmår
för att vinna. Därför är det en viktig och faktiskt
väsentlig politik att vinna alla progressiva intellektuella och
bringa dem under partiets inflytande.
9. I vår propaganda bör vi framhålla
följande program:
a) genomför dr Sun Yat-sens Testamente genom
att väcka massorna till enat motstånd mot Japan;
b) genomför Principen om nationalism genom
att beslutsamt bjuda motstånd mot den japanska imperialismen
och sträva för fullständig nationell befrielse och
jämlikhet för alla nationaliteter inom Kina;
c) genomför Principen om demokrati genom att
ge folket absolut frihet att motstå Japan och rädda nationen,
genom att sätta det i stånd att välja styrande organ
på alla nivåer, och genom att upprätta den Antijapanska
nationella enhetsfrontens revolutionära demokratiska politiska
makt;
d) genomför Principen om folkets försörjning
genom att avskaffa orimliga skatter och olika pålagor, sänka
arrendeavgifter och räntor, genomdriva åttatimmars arbetsdag,
utveckla jordbruket, industrin och handeln samt förbättra
folkets försörjning, och
e) genomför Chiang Kai-sheks uttalande att
"varje människa, ung eller gammal, i norr eller i söder,
måste påtaga sig ansvaret för att motstå Japan
och försvara vårt hemland".
Alla dessa punkter finns i Kuomintangs eget utgivna
program, vilket också är Kuomintangs och kommunistiska partiets
gemensamma program. Men Kuomintang har underlåtit att genomföra
någon del av detta program, med undantag för motstånd
mot Japan; endast kommunistiska partiet och de progressiva krafterna
är i stånd att genomföra det. Det är i och för
sig ett enkelt program och vida känt, ändå försummar
många kommunister att använda det som ett vapen för
att mobilisera massorna och isolera den yttersta högern. Från
och med nu bör vi hålla uppmärksamheten riktad på
de fem punkterna i detta program och popularisera dem med hjälp
av offentliga anslag, manifest, flygblad, artiklar, tal, uttalanden
och så vidare. I kuomintangområdena är det fortfarande
endast ett propagandaprogram, men i de områden som nås av
Åttonde routearmén och Nya fjärde armén är
det redan ett handlingsprogram. När vi handlar enligt detta program
håller vi oss inom lagen, och när den yttersta högern
gör motstånd mot vårt genomförande av programmet,
hamnar den utanför lagen. I den borgerligt-demokratiska revolutionens
stadium är detta kuomintangprogram i grunden likadant som vårt,
men Kuomintangs ideologi är fullständigt olik kommunistiska
partiets. Det är detta gemensamma program för den demokratiska
revolutionen som vi bör omsätta i praktiken, men under inga
omständigheter bör vi följa Kuomintangs ideologi.
NOTER
[1] Under Kinas försvarskrig angrep
de japanska aggressorerna det kinesiska folkets befriade områden
och genomförde den ytterligt omänskliga politiken "bränn
allt, döda alla, plundra allt", som de kallade för "upprensnings"-aktioner.
[2] I september 1938 möttes Storbritanniens,
Frankrikes, Tysklands och Italiens regeringsledare i München, Tyskland,
och ingick Münchenfördraget, varigenom Storbritannien och
Frankrike förrådde Tjeckoslovakien till Tyskland i utbyte
mot ett tyskt angrepp på Sovjetunionen. 1938 och 1939 försökte
den brittiska och amerikanska imperialismen flera gånger att nå
en kompromiss med den japanska imperialismen genom att offra Kina. Den
kallades ett "Österns München" därför
att den liknade Storbritanniens, Frankrikes, Tysklands och Italiens
Månchensammansvärjning.
[3] Efter Wuhans fall i oktober 1938
ökade Kuomintang steg för steg sin antikommunistiska verksamhet.
Från januari 1939 utfärdade Chiang Kai-shek i hemlighet undan
för undan sådana reaktionära dokument som "Åtgärder
för att hindra främmande partiers verksamhet", "Åtgärder
för att ta itu med problemet med de främmande partierna"
samt "Direktiv för att ta itu med problemet med de främmande
partierna". I enlighet med dessa dokument gjordes allvarliga inskränkningar
i kommunistiska partiets och alla andra progressiva gruppers tanke-,
yttrande- och handlingsfrihet i syfte att spränga alla av folket
stödda antijapanska organisationer. Det stipulerades att på
de ställen där, enligt Kuomintangs mening, "kommunisterna
var mest aktiva" skulle "lagen om kollektivt ansvar och kollektivt
straff" tillämpas och ett "informationsnät"
eller en kontrarevolutionär hemlig polis allmänt inrättas
inom pao-chia-organisationerna för att upprätthålla
en ständig bevakning och ständigt hindra folkets verksamhet.
Dessutom uppgjordes planer för att politiskt förtrycka kommunistiska
partiet, och göra militära angrepp på det i områden
i mellersta och norra Kina.
|
